förlåt förlåt förlåt! Hade verkligen tänkt va aktiv här men det har vart så himla mycket med skolan och min mamma har träffat ny kille (suck...) och annat så har helt enkelt haft tid skriva något. Men har tänkt skriva ett inlägg om mig och hur mycket jag faktiskt vart på sjukhus och vad jag tänker och tycker om det. Kan dock inte lova när det kommer komma ut.

Okej så först ville jag säga att inlägget jag skrev förut va en krönika som jag skrev till min skola på svenska lektionen. Fick faktiskt A, inte för att skryta eller något ;)
Jag blev väldigt nöjd Det är ju något jag brinner för så extra glad it turned out good.

Men det jag tänkte skriva om idag var mobbning och hur stort ansvar skolan egentligen borde ta för det.
Det som fick mig skriva om det var att en lärare på min skola berätta att dem hade lagt ner våran Friends grupp. Han sa att det aldrig funkat eller gjort någon skillnad. Och han har förmodligen rätt. Men om dem själva vet om det borde dem inte då försöka göra något åt det? Ungefär något med 50 000 elever blir mobbade i skolan VARJE dag. Nästan ingen skola i Sverige lever upp till kraven i skollagen när det kommer till mobbning. Men för mig värkar det inte som om någon verkligen bryr sig? Vuxna pratar inte om det, barn pratar inte om det. Såklart folk tar upp det, man pratar om mobbning på internet och vad mobbning egentligen är och betyder. Man pratar om det men det är så himla ytligt, man gör liksom aldrig något åt det utan det är mest prat. Skolorna måste verkligen börja göra något åt det. Det är så mycket mobbning och folk som kastar ord hit och dit att det måste va helt omöjligt för lärarna på skolorna att gå miste om det. Eller gör dem det kanske? Märker dem verkligen inte vad som händer mitt under näsan på dem. Jag vet själv hur det är att få massa fula ord kastade på sig som hora, slampa och annat. Men jag vet även att jag är som många andra och bara trycker bort det. Tänker att det händer ju alla så det är inget jag borde bry mig om. Finns en kille som alla andra hackar på och brottar ner, jag och några andra har sagt till både en vuxen och dem som gör det. Av dem som gör det har jag fått ?men han ler och skrattar ju? och ja han gör det men om man kollar noga tycker han det är jobbigt men han är för rädd att säga något och han tänker som jag brukade. Sen läraren blev ju jätte arg men blev det någon skillnad? Nej tyvärr.

Så vems ansvar är det egentligen? Skolans? Föräldrarnas? Barnens? Jag skulle säga allas. Vi kommer aldrig få någon större förändring om inte alla samarbetar för att göra något. Skolan måste va hårdare när dem märker någon blir utsatt. Det är ändå dem på skolan som träffar och ser ungdomarna och barnen med varandra varje dag. Föräldrarnas ansvar är att lära barnen från början vad som är rätt och fel, att ta reda på hur ens barn beter sig på skolan och mot andra elever . Sen har vi det egna ansvaret, att fullfölja det vi faktiskt fått lära oss. Det kommer förmodligen alltid finnas mobbning och kränkning men det behöver inte vara så mycket som det är idag.

 Min mamma har bipolär och så även jag. Min diagnos är inte helt fast men det är nästan helt klart. Det som triggade mig att skriva det här är att jag hört mer och mer att folk skäms över att ha en psykisk sjukdom. Min mamma säger ofta att jag inte ska gå och prata om det så mycket, varken att hon eller att jag har det. Jag frågade varför för att för mig kändes det inte som en konstig grej att prata om. Andra pratade ju om sjukdomar dem har så varför kunde inta jag? Om en person har epilepsi eller diabets så vet folk om det, fattade inte varför jag inte kunde prata om min då. Mamma sa då "folk kommer behandla och se på dig annoorunda". Jag gör faktiskt motsatsen till vad min mamma sa, jag gör det för att jag inte vill tro på att det hon sa faktiskt stämmer.

Om en person har brutit benet och läggs in på sjukhuset ringer dem ofta folk och berättar och kanske säger det skulle va kul med lite besökare medan om det är någon som ligger inne på psykiatrin så vill dem helst inte att så få som möjligt ska veta om det. Många kommer även på olika ursäkter dem kan berätta för folk om dem undrar varfö dem är borta. Jag själv går till Bup varannan vecka och vet själv att varje gång man ska gå in genom dörrarna kollar man sig om så att det inte är någon man känner som ser. Men då är jag ändå väldigt öppen med att berätta för folk. Ska det vara så? Att det är helt okej för vissa att prata om sina sjukdomar men så fort det har med psyke att gör ska det va skämmigt? Ofta när man pratar om psykiska sjukdomar får folk upp en bild av massa galna människor. Typ sånna man ser på skräckfilm. Men det är ju oftast inte så utan dem som har en psykisk sjukdom är ju som vilken annan människa som helst. Om ingen berättar för dig att den lider av bipolär eller något liknande skulle du förmodligen inte ens märka. Vi som lider av det här behöver kanske komma undan från livet ibland, vi kanske inte kommer upp ur sängen varje morgon men borde vi verkligen behöva skämmas för det?
Man får ofta höra "men du är ju inte sjuk" och det är inte så konstigt då att man känner sig fejk och att det känns skämmigt. Vi har inte ett synligt handikapp men det finns där och det stör våran vardagoch gör den svårare än vad folk tror. Vi kan inte rå för att vi mår som vi mår, vi kan inte rå för att vi fått sjukdomen vi fått. Och sen också när man får frågan "jaha så du är bipolär?" Nej jag är inte bipolär jag har bipolär. Man är inte adhd, man är inte cancer utan man har det. Många vet inte ens vad det betyder ha ett psykist handikapp, dem förstår inte hur allvarligt det är fören någon tagit livet av sig eller tills dem får se någon få ett anfall och hamna på psykiatrin. Vi borde inte skämmas och absolut inte släkten eller våra nära. Det är svårt leva med någon som har bipolär, tro mig jag vet. Men det hjälper int om vi skämms för det. Det hjälper varken dig eller den andra. Vi som har bipolär eller någon liknande sjukdom vi blir ofta smutskastade på olika nivåer och olika sätt. Man kan läsa om folk som säger dem vart tillsammans med någon som haft manodepressiv och att det är någon alla andra borde hålla sig borta ifrån. Man får ju upp en bild en bild av en framtid utan partner och barn, då mår man ännu sämre och skäms mer än innan och berättar då även för färre personer. Vi kan inte rå för att vi fått sjukdomen vi fått och det är varken vårat eller någon annas fel. Så borde vi verkligen behöva skämmas för den? Är det rätt vi ska bli mindre värda bara för att vi har en psykisk sjukdom? Jag tycker det är ett stort NEJ men alla ni andra kanske inte tycker det?

Hej! okej så det tog lite längre tid än vad jag trodde att det skulle göra att skriva det här inlägget. Även om det låter som en bortförklaring så måste jag faktiskt skylla på skolan haha.
Men nu gör jag det iaf. Jag är då alltså en tjej och jag är 15 år född 1999.
familj
Jag bor med min mamma i en lägenhet och sedan med min pappa i ett liten stuga i skogen. Mina föräldrar är inte ihop och gjorde slut för lite mer än 1 år sedan (kan inte fatta det gått så länge). Dem är dock fortfarande gifta och vi har en stuga i fjällen ihop och dem träffas ändå rätt så ofta. Många tycker det är jätte konstigt hur dem kan fortsätta umgås så mycket även fast dem gjort slut. För mig och min familj är det faktiskt vanligt. Min mamma har vart gift förut och har även ett till barn från det förhållandet, min storebror. Pappa har vart väldigt nära min storebrorsa och han kommer allti vara ett barn till pappa. Vi umgås ändå rätt mycket med honom och hans nya familj och har alltid gjort det. Sen har vi pappas förra och dem bodde ihop jätte länge. Hon är nu en utav mammas kompisar som hon umgås mycket med. Nära och kära är väldigt viktigt för mig och vi umgås väldigt mycket med våran släkt, både mammas och pappas men mest mammas.
kompisar
Jag har inte jätte mycket kompisar, iaf inte längre. Förut va jag en väldigt social och glad tjej men det ändrades när jag började på min nya skola och då jag började umgås mycket med mina två bästa kompisar som jag har idag. Jag ska inte skylla på dem men det har mycket med dem att göra. Folk tycker nog dem är väldigt svåra att umgås med och har därför även tagit avstånd från mig. Jag har iaf några få vänner och det är sånna som jag vet finns där och som är äkta till en viss grad (xD). På skolan kan man inte direkt säga jag är populär, jag går i den utmobbade klassen och har blivit kränkt förut. Det va massa rykten om mig förut. Folk ropade ut hora och annat. Men det har blivit mycket bättre och dem som gjorde det mest har slutat. Många tjejer ger mig fortfarande bitch blickar men man får ta det som en komplimang. Dem är förmodligen avungsjuka. Jag och mina kompisar är oss själva till nästan 100% och bryr oss inte så mycket om vad andra tycker. Vi följer inte riktigt strömmen när det kommer till kläder och hur man ska va. VI säger vad vi tycker och skrattar och gör det vi tycker är kul. Jag har ingen pojkvän just nu men det finns en kille. Vi träffades på internet och vi blev kära. Vi blev ihop och han kom hit och va här i två veckor över sommaren. Han är 2 år äldre och helt underbar. Anledningen vi inte är ihop nu är för att jag tyckte det var för jobbigt med distansen. Han bor i skåne alltså ungefär 14 timmar härifrån med tåg. vi har inte så många lov samtidigt heller. Men vi skriver fortfarande varje dag och älskar varandra och jag ska till honom över nyår.  
sjukhus
Något annat om mig är väl att jag är rätt så mycket på sjukhus och har vart det sen jag föddes.
Det börja det att jag föddes med klumpfot (foten va böjd så den va rund) och opererade den. Första gången jag badade va på ett sjukhus, och annat. Efter operationen fick jag ju göra väldigt mycket återbesök för att byta gips, få skena, byta skena, lära mig gå, träna upp foten och sen även kollar så att det funkar som det ska. Efter foten så har det ju hänt andra saker. Jag har fått åka in för problem med magen och fått sova över, allvarliga migrän, andra magproblem, annan migrän där dom mistänkte tumör men fick bara glasögon, alergiska attacker, skrapsår och sen nu på senare tid har det vart mest om mina panik attacker och att jag kanske har bipolär precis som min mamma. Jag gå därför även till Bup och pratar med en psykolog ungefär en gång varje varannan vecka. Det har även vart mycket med min arm. För mer än ett år sedan så gick min arm urled och jag bröt den tillrätta själv. Jag fick åka till akuten men dem sa att allt va bra och skicka hem mig. Men den blev aldrig riktigt bra och hade väldigt ont och kunde i räta ut den. Jag blev skickad till en sjukgymnast som jag träffade reglebundet men den blev ändå aldrig bra. Jag gick till sjukhuset igen och dem röntgade och såg då jag hade en lös benbit i armbågen och någon slags viktigt band va av. så jag fick operera. Jag blev sövd och sedan när jag vaknade hade jag dödsångest och mådde väldigt dåligt. Men armen är nu nästan helt bra förutom några få små komplikationer. Så jag har tre ärr på mi kropp. Ett litet på knät, ett rätt så stort på armen och sedan det största på vaden. Sjukhuset har blivit som ett litet andra hem nästan och det finns många som känner igen mig.
Kanske blev lite för mycket så att ni inte orkar läsa allt men ni får läsa det ni vill eller skita i det helt. ska iaf inte skriva nå mer fakta nu haha det här får räcka.

Hej! Okej så det här är 3 gången jag skriver det här inlägget. Båda dem andra två bara försvann av någon annledning. Men nu 3 gången hoppas jag det funkar haha. Jag har faktiskt haft flera bloggar förut, ingen utav dem har blivit speciellt stora men jag har iaf haft dem. Men det har aldrig blivit nå långvarigt då jag känt att jag inte kunnat skriva vad jag vill för att jag vart helt öppen om vem jag varit. Det har mest blivit att jag skrivit om min dag och lagt upp lite bilder. Så kommer inte den här bloggen bli. Här kommer jag skriva vad jag tycker om grejer som jag börjat undra om under min vardag och helt enkelt bara skriva och lägga upp det jag käner för. Såklart det någon gång kanske kommer komma upp något om min dag och sånt. Men har gjort bloggen för att jag ska kuna avreagera mig här. Alla namn jag kommer skriva är påhittade namn men alla finns i verkligheten och är inga människor som jag hittat på. Som ni ser så finns det en bild på mig vid min presentation men kommer inte lägga upp bilder på andra här förutom vid kanske vissa tllfällen. Jag är som sagt en tjej som är 15 år och går i 9an på högstadiet så jag är då född 1999. Mer info om mig kommer komma i ett annat inlägg. Vet tyvärr inte när jag ska hitta tid för att göra header men det bli när det blir.  puss och kram X