Min mamma har bipolär och så även jag. Min diagnos är inte helt fast men det är nästan helt klart. Det som triggade mig att skriva det här är att jag hört mer och mer att folk skäms över att ha en psykisk sjukdom. Min mamma säger ofta att jag inte ska gå och prata om det så mycket, varken att hon eller att jag har det. Jag frågade varför för att för mig kändes det inte som en konstig grej att prata om. Andra pratade ju om sjukdomar dem har så varför kunde inta jag? Om en person har epilepsi eller diabets så vet folk om det, fattade inte varför jag inte kunde prata om min då. Mamma sa då "folk kommer behandla och se på dig annoorunda". Jag gör faktiskt motsatsen till vad min mamma sa, jag gör det för att jag inte vill tro på att det hon sa faktiskt stämmer.

Om en person har brutit benet och läggs in på sjukhuset ringer dem ofta folk och berättar och kanske säger det skulle va kul med lite besökare medan om det är någon som ligger inne på psykiatrin så vill dem helst inte att så få som möjligt ska veta om det. Många kommer även på olika ursäkter dem kan berätta för folk om dem undrar varfö dem är borta. Jag själv går till Bup varannan vecka och vet själv att varje gång man ska gå in genom dörrarna kollar man sig om så att det inte är någon man känner som ser. Men då är jag ändå väldigt öppen med att berätta för folk. Ska det vara så? Att det är helt okej för vissa att prata om sina sjukdomar men så fort det har med psyke att gör ska det va skämmigt? Ofta när man pratar om psykiska sjukdomar får folk upp en bild av massa galna människor. Typ sånna man ser på skräckfilm. Men det är ju oftast inte så utan dem som har en psykisk sjukdom är ju som vilken annan människa som helst. Om ingen berättar för dig att den lider av bipolär eller något liknande skulle du förmodligen inte ens märka. Vi som lider av det här behöver kanske komma undan från livet ibland, vi kanske inte kommer upp ur sängen varje morgon men borde vi verkligen behöva skämmas för det?
Man får ofta höra "men du är ju inte sjuk" och det är inte så konstigt då att man känner sig fejk och att det känns skämmigt. Vi har inte ett synligt handikapp men det finns där och det stör våran vardagoch gör den svårare än vad folk tror. Vi kan inte rå för att vi mår som vi mår, vi kan inte rå för att vi fått sjukdomen vi fått. Och sen också när man får frågan "jaha så du är bipolär?" Nej jag är inte bipolär jag har bipolär. Man är inte adhd, man är inte cancer utan man har det. Många vet inte ens vad det betyder ha ett psykist handikapp, dem förstår inte hur allvarligt det är fören någon tagit livet av sig eller tills dem får se någon få ett anfall och hamna på psykiatrin. Vi borde inte skämmas och absolut inte släkten eller våra nära. Det är svårt leva med någon som har bipolär, tro mig jag vet. Men det hjälper int om vi skämms för det. Det hjälper varken dig eller den andra. Vi som har bipolär eller någon liknande sjukdom vi blir ofta smutskastade på olika nivåer och olika sätt. Man kan läsa om folk som säger dem vart tillsammans med någon som haft manodepressiv och att det är någon alla andra borde hålla sig borta ifrån. Man får ju upp en bild en bild av en framtid utan partner och barn, då mår man ännu sämre och skäms mer än innan och berättar då även för färre personer. Vi kan inte rå för att vi fått sjukdomen vi fått och det är varken vårat eller någon annas fel. Så borde vi verkligen behöva skämmas för den? Är det rätt vi ska bli mindre värda bara för att vi har en psykisk sjukdom? Jag tycker det är ett stort NEJ men alla ni andra kanske inte tycker det?